Turkiet oktober 2025

Vi brukar försöka komma i väg på några dags ledighet någonstans runt den 7 oktober och så var planen även i år. Vi höll kalendern så tom som möjligt för att kunna boka en sista minuten och åka under vecka 41. Cykelloppet Century CX var den 4/10 så det begränsade oss till att resa ut endast den 5/10. Vi hade två krav inför vår bokning, inte från Arlanda och inte till Turkiet. Hm... det gick lite si så där, vi flög från Arlanda till Turkiet. 

Eftersom vi skulle flyga tidigt på söndagsförmiddagen bokade jag hotell i Norrköping för att slippa stressa. Vi kom i väg på eftermiddagen efter att vi avslutat Century CX och jag började redan i bilen fantisera om en god middag och en promenad nere vid vattnet innan vi skulle krypa i säng. Vi parkerade utanför hotellet och klev ur, Pher frågade - ska grejerna med upp? Nej svarade jag, ta bara med ryggsäckarna. Ryggsäckarna? … det har vi inga?

Vi sa inget, vi satte oss bara i bilen och vände hem, 44 mil extra och en missad middag och hotellövernattning. Vi lämnade åter hemmet kl. 04:00 på söndagsmorgonen. 

Väl framme i Antalya fick vi efter lite letande tag i rätt kö för transfer. Sedan hände ingenting, och ingenting, och tålamod är ju vår bästa egenskap och att vänta vår favoritsysselsättning. 

Vi fick två ”tokiga” finska zigenare som sällskap i kön och det visade sig att de även hamnade i den lilla transferbussen från flygplatsen till hotellet med oss. Den ena pratade oavbrutet väldigt högt på finlandssvenska med oss och alla andra i bussen och den andra pratade högt på finska i telefonen och så drack de bira hela vägen. Det gick liksom inte att komma undan. Allan, som den ena hette målade upp värsta rövarhistorierna och när Pher vid något tillfälle låtsades sova, puttade han på honom och frågade, -sover du? Herregud, tack och lov att vi inte hamnade på samma hotell som dom. 

När vi äntligen var framme vid vårt hotell var det bara att få i sig något att äta och sen gå till sängs. Vilken lång dag och vilken dryg resa. 

Första dagen bjöd på strålande sol och en fin vandring upp till Borgen i Alanya men sen, efter dag 1 började oturen. De följande 2,5 dagarna öste regnet ner, vi var väl rustade med både regncaper och paraplyer men såg ändå ut som dränkta katter efter bara några minuter utomhus. 

Efter regn kommer sol men för oss blev det inte enbart sol, det kom en matförgiftning också. Pher drabbades först och låg i säng med feber och frossa. Han lämnade bara sängen för att skita eller spy, så nice. När han började må lite bättre så blev det min tur. Allt var därefter jobbigt, för att helt ärligt säga, äckligt att äta. När vi till slut tog oss ut på vingliga ben hade vi ätit 2 vita brödskivor och 10 vindruvor var. All inklusive i all ära men när den kalla maten inte är kall och den varma maten inte är varm, då är det som bäddat att bli sjuk. Och jag är ju så medveten om att detta är fel. 

Efter matförgiftning kom halsont och förkylning. På mig satte det sig i bihålorna och Pher fick en förskräcklig hosta. 

Hemresan kom och vi var uppe vid 01:00 på natten, jag bävade för att Allan och hans polare skulle göra oss sällskap på bussturen igen, men turligt nog tog bussen en annan väg den här gången. 

När vi kom in på flygplatsen visade tavlan med departure att vårt flyg var försenat med 3 timmar. Åh, vänta igen, vänta och träna tålamodet. Det var fullt av folk och ingenstans fanns det att sitta, och varför ska det vara så orimligt dyrt på flygplatser? 2 kaffe för 18 euro och en vanlig sketen macka med ost och soltorkad tomat kostade 15 euro!
Varför känner jag mig både förbannad och rånad? 

Efter många långa och sega timmar landade vi slutligen på Arlanda. Väl framme vid bagagebandet fick en man hjärtstopp, det var riktigt otäckt. Han fick snabbt hjälp med HLR och så kom tull, polis och slutligen ambulans med hjärtstartare. Usch, jag blev verkligen tagen av det. 

Plötsligt hör vi någon ropa högt och ljudligt i bagagehallen, ALLAN, det var finnen som letade efter sin polare. Haha….

Nu var det bara bilen som skulle hämtas ut innan vi äntligen skulle åka hemåt. Vid plats 12 utanför terminal 4 skulle vi bli upphämtade och körda till långtidsparkeringen. När vi kommit dit och väntat ytterligare en stund fick vi inte åka med eftersom våra namn inte fanns med på chaufförens lista. Jag kände bara att nu räcker det. Ta mig bara hem.

Tack Turkiet, jag tror faktiskt inte att vi någonsin kommer återvända? Klimatet, solen, stranden och havet är helt fantastiskt men där stannar det tror jag? I alla fall för nu. 

Hade vi inget kul på resan undrar ni nog? Jodå, jag försöker alltid vara positiv och komma ihåg det som är bra. En regnkväll var vi på pub Oscar och där Olle Jönsson från Lasse Stefans spelade. Pher hittade en rolig norska som han fiskade upp och svängde runt med på dansgolvet, det var sköjj. 

Vi var hos en barberare som klippte och rakade Pher samt trådande och färgade mina ögonbryn, det blev bra.

Jag köpte ett par julklappar till barnbarnen som de förhoppningsvis kommer att bli nöjda med? 

Och så hade vi vårt interna skämt som blev att så fort vi såg en finsk flagga eller hörde någon tala finska tittade vi på varandra och ”ropade” halvtyst på finlandssvenska ALLAN. (Förlåt alla finnar) 

Maria & Pher

Norseman 2025

Jag har nu landat. Det tar ett tag att smälta alla intryck som följer med en aktiv Norgesemester men framförallt med ett 24-timmars pass som support på en Norseman. Ett extrem Triathlon i det fantastiskt vackra grannlandet Norge 🇳🇴. 

Norseman Xtreme Triathlon inkluderar tre discipliner, 3,8 km simning, 180 km cykling med ca.3500 höjdmeter och slutligen ett maratonlopp på 42 km med ca 2000 höjdmeter.

Målgången sker på Gaustatoppen 1883 möh. 

 

Vi fick frågan ännu en gång om att få vara med som support på en Norseman. Förra gången var 2019 då vi var med som andra supporters till Lena men i år skulle vi vara första support till Lars. Äntligen hade även han fått möjligheten att utföra detta extrema lopp. I hela 14 år har han väntat.

 

Totalt sökte 6 304 personer till Zalaris Norseman Xtreme Triathlon 2025. 

Av dessa var det 250 idrottare som lyckades säkra en plats för att delta i loppet den 2 augusti 2025. 

För att få en plats i Norseman 2025 behövde man antingen kvalificera sig genom ett annat XTRI-lopp, ha ett visst antal poäng eller ha tur i en lottning eftersom antalet platser är begränsat.

Lasse kvalade in på poäng och Lena säkrade sin startplats förra året genom en andra placering i Xtri Himalaya. 

 

Innan racet hade jag fått en tjock guide som skulle läsas igenom och förstås. Jag översatte alla delar till svenska för att inte missa något. Jag såg också en film med allt som en support ska hålla koll på vad det gäller regler, gula kort, röda kort, penelty (strafftid) och diskvalificering. Jag fick en packlista till min ryggsäck som måste vara korrekt packad med rätt saker och genomgången av tävlingsledningen. Nervositeten ökade, hade jag tagit på mig något jag inte skulle reda ut? När jag pratade om det på jobbet sa min kollega -kan du driva en avdelning med hundra pers så löser du väl det där? 😅

 

Vi strålade samman i Eidfjord några dagar före loppet. Det var bland annat registrering, check på ryggsäck, försäkringskoll, fotografering och racedebriefing som stod på schemat men också en del andra trevliga aktiviteter. Vi var sju personer, Helena och Mattias Ottevi var Lenas support team, jag och Pher var Lasses team och Ulrika Melin Wallin var lite allas allt i allo och hejarklack😊

 

Tävlingsdagen kom med uppstigning kl. 01:00. Lasse och Lena hade packat och förberett olika backar och påsar för växlingsstationerna med kläder, dryck, energi och andra ateraljer som måste vara med. Nu var det vårt ansvar att se till att sakerna fanns på rätt plats i rätt tid. 

Vi åkte från stugan 02:30 för att ta oss till starten i Eidfjord. Det var fortfarande mörkt och alldeles vindstilla. Det blir lite mystik över hela grejen då de höga bergen omsluter oss och fjorden ligger spegelblank, jag känner mig liten i sammanhanget. 

Färjan som tog atleterna ut i fjorden gick 04:00, -sharp som Mr Norseman Bent Olav Olsen poängterade på tävlingsbrifingen. Klockan 05:00 var det dags för start. I mörkret före soluppgången hoppade deltagarna av färjan ner i det ca 15- gradig vattnet. Deltagarna simmade därefter 3,8 km genom Hardangerfjorden till målgången i Eidfjord. 

Lasse och Lena kom upp ur vattnet nästan samtidigt, jag hakade på Lasse och Helena på Lena. Att ta av en supertajt våtdräkt och ta på nästan lika tajta cykelkläder på en fuktig och lite skakig kropp, det kan ni testa på en snabb tid vid tillfälle 😂 

När Lasse kom iväg på cykeln samlade jag ihop alla prylar och blev påmind av dansken som stod bredvid att inte glömma våtdräkten som låg kvar på marken. Jisses, det hade varit snyggt om jag glömt den, jag kastade snabbt ner den i påsen och drog. 

 

Cyklingen startade med ca 4 mil uppför, nu krävdes det pulver i benen. Vår plan var att stanna vid Garen för att langa dryck, där hade de nästan avslutat den första klättringen, men oj vilken bilkö vi hamnade i. Pulsen ökade lite för tänk om vi inte hann med nu? 

Stanna helst i slutet av uppför eller ev. på platt mark var direktivet från Lars. Cyklingen kändes mest stressigt, vi for fram som virvlar och försökte vara på rätt plats i rätt tid. Lasses power började tryta och han tyckte benen kändes trötta. Han hade svårt med energiintaget och det är inte ett bra tecken. Man måste ha bensin för att lyckas, det är Lasse en mästare på att påpeka för mig när vi gör krävande saker tillsammans, men nu var rollerna ombytta och han ville nog helst av allt att jag bara skulle hålla käften? 

 

In i T2 och växling från cykel till löpning. Nu blev det något lugnare för oss i supporterteamet. Jag frågade Lasse hur ofta han ville vi skulle stå och fick bara till svar -ofta! Men så var det det där med energiintaget, det gick otroligt trögt nu. Vid ett tillfälle fick han en kanelsnäcka, men den blev som en stor degklump i munnen. Vid nästa tillfälle önskade han sig en kall Solo. Vi drog snabbt iväg för att försöka fixa det. Mattias kommentar efter racet - Lasse blev lite solo en stund när ni skulle fixa Solo 😂 

Nästa önskan kom, -vindruvor, det skulle vara gott. Vi drog igen, vi hittade druvor och han åt väl max 6 stycken! 

Efter 25 km kom vi fram till Zombie Hill, härifrån kan man springa/gå tillsammans, tävlande och support. Lasse och Lena kom dit samtidigt och Helena hakade på Lena där. Vi fortsatte med bilen upp på denna galna serpentinväg.

Jag förstår nu varför stigningen döpts till Zombie Hill, många ser verkligen ut som Zombies när de kommer i backen. 

Igenom hela racet såg vi gång på gång en kille med bara ett ben. Vilken otrolig prestation, men i Zombie Hill hade han riktigt ont i benet. Jag trodde först att han bröt men vi såg honom senare vid målgången och förstod då att han fått byta protes. 

 

Klockan 18:15 kom det sms från tävlingsledningen att Gaustatoppen stängde med omedelbar verkan för målgång pga för dåligt väder. 

Nu var fueltanken på Lars helt tom, han gick nätt och jämt på ångorna. Jag frågade om han ville att vi skulle gå tillsammans och han svarade bara -ja. Vi gick tysta bredvid varandra i ösregn. Jag försökte få honom att äta något men det gick inte alls. Vi kom överens om att denna typen av tävling nu med stor sannolikhet är klar, 14 års väntan är över. 

Skymningen föll, regnet öste ner och vi var blöta in på bara kroppen. 

Pher och Mattias letade vid 32 km febrilt efter en parkeringsplats för nu skulle de ta sig med shuttlebus de sista 5 km upp till foten av Gausta för att möta upp oss. Stressen hos dem var fullt påslagen men till slut hittade de parkering, fick med sig alla ryggsäckarna och kom äntligen iväg med en buss. Samtidigt som det pågick gick vi mot toppen, men jag kände hur min oro steg för att hinna få ryggsäckarna i tid. Jag såg ju inga bussar och min telefon låg kvar i bilen. Men de hann i tid, vi fick säckarna, vi fick på oss lite mer kläder och vi fortsatte de sista 5 km till målgång. Herre gud. Drygt 17 timmar efter starten i Eidfjord gick vi i mål vid Gaustablik, Bent Olav Olsen tog emot och gratulerade till prestationen. Vilken galen dag. 

Nu stod det pastabuffé på schemat. Lasse var helt slut och Lena åt lasagne. 

Jag funderar på var målmedveten kommer ifrån? Hur starka pannben har de? Detta är ett galet race, detta är ett extrem triathlon.

Men som Lena så klokt säger, triathlon innefattar inte 3 discipliner utan 4, det är simning, cykling, löpning men den absolut viktigaste delen är nutrition-energiintag. 

Efter pastabuffen skulle vi hitta stugan som var hyrd i Gausta. Det var kolmörkt, molnen hade trillat ner på backen och sikten var nästan obefintlig. Vi körde mellan 7-15 km/h. Lasse satt fram och mumlade i ca 2 minuter därefter snarkade han ljudligt. 

Tack och godnatt, klockan 01:24.

 

Vinnare i Norseman Xtreme Triathlon 2025 blev Kristian Grue (Norge) på herrsidan och Julia Skala (Tyskland) på damsidan, som också satte ett nytt banrekord. 

Kristian Grue vann herrarnas lopp med tiden 9 timmar, 45 minuter och 20 sekunder, medan Julia Skala vann damernas lopp på den otroliga tiden 11 timmar, 00 minuter och 23 sekunder. 

Hur galet är inte det? Grymt imponerande. 

 

Jag skulle kunna skriva mer och längre men vem skulle orka läsa all text? Det är så mycket känslor inblandade och jag blir så emotionell när jag ser tillbaka på dagen, tårarna är nära.

 

Lars - du är den bästa lillebror jag kunnat få, jag älskar dig ❤️

Lena - du är en otroligt stark och ödmjuk kvinna, jag är otroligt glad för dig ❤️

 

”This is not for you” 💪🏼 

And … ”You can’t do it alone” 👍🏼

 

PS. Våtdräkten som jag snabbt kastade ner i påsen vid T1 var inte Lasses. Efter lite eftersök kom vi fram till att den tillhörde en fransman som bytt om i fållan bredvid Lars.

Den är på väg till Frankrike nu 🇫🇷

"Ut på tur aldri sur" - Norge 2021

 När norska regeringen meddelade att de öppnade sina gränser för fullvaccinerade svenskar från ”gröna” län vilket Kalmar tillhörde bestämde vi snabbt att till Norge går årets semesterresa. Norge tillhör ett av våra favoritresmål. Landet är så fantastiskt vackert och att semestra i Norge blir ofta en aktiv utomhus semester. När tält, sovsäckar, Trangiakök, fiskespön, cyklar, kartor, vaccinationspass, vandringsgrejer, ja och så ytterligare lite till kändes bilen ganska fullpackad så då gav vi oss iväg.

Vår första natt hyrde vi stuga på Lökholmen som ligger precis på gränsen mellan Sverige och Norge. När vi checkat in och fått lite mat i magen såg vi att man kunde åka helikopterturer därifrån och det ville vi gärna testa. Sagt och gjort, vi skyndade dit, swishade summan och fick en liten genomgång i hur vi skulle sitta och röra oss, på med hörselkåporna och så upp i luften. Utsikten var fantastisk och vädret likaså så vi fick en riktigt fin åktur. Det skakade inte alls och landningen var verkligen stilla och fin så det kändes riktigt coolt.

Nästa stopp var i Lillehammer, staden som gjort sig känd genom att arrangera Vinter OS 1994. När vi installerat oss i en liten hytta på Lillehammers camping tog vi cyklarna och kollade runt i omgivningarna, man kan utan att överdriva säga att Norge är ett backigt land. På ett ställe cyklade vi lite fel och skulle gena upp för en liten grusbacke. Ja den var liten men brant som tusan, jag halkade till och gled bakåt en bit och Pher blev skiträdd och skrek till mig – Maria Pedersen, skärp för fan till dig.
Nästa dag hoppade vi återigen på cyklarna och kämpade oss upp till OS Parken för att se hoppbackarna och utsikten därifrån. I en av backarna pågick backhoppning för juniorer på plast.
Pher hade förbokat plats i liften som vi åkte upp till toppen med. Oj vilken utsikt. Om man inte vill ta liften kan man gå 936 trappsteg upp till toppen men det kändes inte så smart att göra med tanke på Phers lårmuskel.

När vi var klara i backarna susade vi neråt och gjorde ett besök på OS muséet. Väldigt spännande och mycket bra uppbyggt. Innan vi gick vidare därifrån till Maihaugen (hembygdsmuseum) åt vi våfflor med römme och sylt på OS-muséet, väldigt dyrt men ack så gott.
Lillehammer är en trevlig stad med gågator och mysiga små affärer och pubar. Med en riktigt god pizza och varsin Ringnes avslutade vi eftermiddagen på Peppes Pizza som jag inte kunde låta bli att kalla Peppes Bodega. På hemvägen cyklade vi längs strandpromenaden vid Norges största insjö Mjösa.

Efter Lillehammer var nästa stopp tänkt i Ålesund. Vi hade inte bokat boende där för jag tyckte att det löser sig väl? Väl framme i Ålesund var det fullt. Vi hade då åkt bil utan mat alldeles för länge och precis där tog tålamodet slut, helt slut. ”Ut på tur aldrig sur”… nej nu var vi båda skitsura. Vi vände tillbaka och sa inte ett ord till varandra på 2 timmar, vi var inne på varenda camping längs vägen och frågade om plats men det var fullt överallt. Det visade sig senare att det var festival så allt boende var uppbokat på grund av det. Vi fick till slut en hytta, i Björnkleiva precis ovanför ett vattenfall.

Nästa dag fortsatte vi mot Trollväggen, Kristiansund och Atlanthavsvägen. I souvenirshopen vid Trollväggen hittade jag en vattenflaska med texten ”Ut på tur aldri sur”  

Vi slog ner våra bopålar i Bud på eftermiddagen, lagade mat och tog sedan cyklarna för en tur runt Bud. Vi stannade för en stunds fiske vid en pir och Pher fick några makrillar på kroken. Kvällen slutade med Yatzy turnering och den bästa vinnaren vann (såklart). Morgonen därpå gick vi en riktigt fin vandring runt Atlanthavets kust. En stor gigantisk havsörn fällde ut sina stora vingar och lyfte en bit ifrån oss, det var mäktigt. Efter frukost fortsatte vi färden mot Molde.

Under de tre dagarna i Molde hann vi vandra upp till Varden Panorama och därifrån ha en fantastisk utsikt över Molde och 222 berg- och fjälltoppar. På toppen träffade vi ett trevligt pensionerat par som glatt berättade om Molde och sevärdheter i krokarna för oss. De var väldigt pratsjuka men lite svåra att förstå pga. dialekten.
En dag tog vi båten ut till Hjertoya och vandrade runt ön, inte särskilt spännande men ändå.
Vi var en tur till Bolsoya och fiskade, jag minns inte riktigt hur många makrillar det blev men en hel del hamnade på kroken.

Ja, vad gjorde vi mer? … vi cyklade, vi fiskade, vi var på pub och drack svindyr öl, vi fiskade igen, vi cyklade igen och vi cyklade lite fel, men Mr Google Tomasson Maps tog oss rätt, vi käkade god mat på restaurang, vi åt räkor, loff och majonäs i hyttan och vi spelade Yatzy.

Örnvägen, Geiranger

Efter tre dagar var det dags att fara vidare, mot Geiranger. Vi kom Örnvägen med sin elva serpentin-svingar ner i dalen mot Geiranger. Vi hyrde en stuga precis vid fjordkanten och när vi träffade den mystiska gubben som hyrde ut åt oss kändes det som att vi klivit in i en deckarmiljö. Jag har nog lyssnat på för mycket mordgåtor tänkte jag först, men när vi var tillbaka i bilen och jag sa det till Pher hade han haft samma tanke.
Båt ingick i hytthyran och det var Pher mest lycklig över. Det blev en del fiske och jag fick mitt första riktiga napp någonsin, jag blev skiträdd och frågade Pher med skräckblandad förtjusning, - va fan gör jag nu? -Veva, var det enda jag fick till svar!

Vi gick några steg i trapporna som går längs Storforsens vattenfall i centrala Geiranger upp till Fjord Centret. Promenaden har 327 trappsteg med fina utsiktsplatser så man kommer nära forsen, men så var det ju det där med Phers förbaskade muskel. Vattenfallsprojektet sägs ha tagit ca 20 år att genomföra till en prislapp av ca 12 miljoner norska kronor.

1500 meter över havet ligger Dalsnibba (Geiranger Skywalk) som är en jättehäftig utsiktsplats strax utanför Geiranger. På en riktigt brant serpentinväg tog vi oss upp och när vi nästan var uppe på toppen omfamnades vi av ett moln som sänkte temperaturen till +8 grader och gjorde sikten helt usel. Vi såg knappt en meter framför oss så det var bara att direkt stanna bilen och vänta till molnet skingrades. Det var riktigt otäckt. Men så försvann molnet och solen trängde igenom och gjorde utsikten helt magisk.

På vägen mot Sverige tog vi omvägen över Strynfjället. Vägen var så smal att två bilar inte kunde mötas överallt, inga räcken och brant rakt ner precis vid vägkanten. Jag kände att det sög i magen och jag fick nästan lite panik. Jag ville gråta och sugas upp därifrån. Jag tackade Gud att det var Pher som körde och att vägen snart skulle ta slut.

Strynfjället

Sista natten i Norge tog vi in på hotell. Nu var det slut på campandet. Sköna mjuka sängar, fluffiga täcken, egen dusch, toa på rummet och frukost på morgonen, det var inte fy skam.
Till och med cyklarna fick bo på hotell.

Tack till vårt vackra grannland för den här gången. Vi kommer absolut att komma tillbaka för vi har mycket kvar att se och utforska.

Och tack för lite ny musik som vi hittat på era radiokanaler och som nu nu finns i vår Sportifylista.

LYSSNA HÄR PÅ EN AV DEM:
Smilet i min egen spiel

Molde 

”Ha de” / Maria & Pher

 

Lissabon 2020

Redan i februari bokade vi den här resa till Lissabon i Portugal. Syftet var att som ”professionella IRONMAN supportrar” (självutnämnt) följa Lasse och Lena på ännu en Ironman-tävling, men som så mycket annat i år så blev även detta event inställt. Nu var resan och hotellet redan bokat och betalt så när Portugal öppnade landet för turister den 1 september bestämde vi oss för att åka i alla fall. 

Med munskydd på och handsprit i handbagaget lämnade vi ett nästan helt folktomt och öde Arlanda. Bara terminal 5 var öppet och nästan alla parkeringsplatser gapade tomma. 

I Lissabon var det också väldigt glest med turister, inga köer och ingen trängsel någonstans. Vi var ensamma på spårvagn 28 när vi åkte runt på galet trånga gränder och vi var ensamma när vi sista dagen åkte areobus ut till flygplatsen. Covid-19 påverkar och har verkligen påverkat oss alla. 

Men Portugal då? Jo vi har haft en intensiv vecka och vi har sett och gjort massor av saker. Staden är otroligt kuperad så vi har travat upp och ner i trappor, upp och ner för backar och fram och tillbaka i smala gränder. Vi har med livet som insats cyklat flera mil på Lissabons gator, åkt båt över floden Tejo till Christo Rei, tåg till Cascais och spårvagn i Sintra. 

Vi har ätit god mat och vi har ätit mindre god mat. Fisk och skaldjur serveras överallt och sardiner i olika varianter är nog en av nationalrätterna? Jag har testat Pasteis de bacalhau, en typ av fiskkrokett som är gjord på potatis, ägg, mald fisk och mjöl som sedan friterats. 

Pher beställde en kväll soppa vid namn Stone soup och den var allt annat än god. Den var helt enkelt oätlig, gjord på kött, bönor och grisöron. En annan soppa vi beställde in var Açorda (brödgryta), till skillnad från de flesta andra soppor var denna inte kokt utan basen utgjordes av vitlök, salt, olja, vatten och skivat bröd med koriander, på toppen av soppan låg ett pocherat ägg. Hm...nja.

De använder väldigt lite kryddor och man får alltid be om salt och peppar. 

En eftermiddag var vi hos ett äldre par för att äta. De kunde inte ett enda ord engelska men tanten började mala på men bara på portugisiska och när vi inte förstod fortsatte hon men med lite högre volym. Snart kom gubben fram och tog vid där kärringen slutade. Det slutade med att vi fick vi Google-översätta till portugisiska men ändå fortsatte de mala på med sitt språk. Vi fick i alla fall mat och vi var mätta och belåtna när vi lämnade dem. 

En klassiker i Portugal som jag verkligen gillade var Pasteis de Nata, en mycket god kaka som smakade fint fint till kaffet. I Sintra har de en egen variant av kakan som där heter Queijadas de Sintra. Dessa äggbakverk tillverkas av färskost och strös med kanel på toppen. 

Mr Google Tomasson Maps har även på denna resan tagit oss fram och tillbaka i Lissabons områden. Inte alltid rätt men alltid fram. Ibland har jag känt irritationen växa ändå nerifrån tårna när han travat runt med näsan i telefonen och letat.  

Men 186 111 steg (119,8 km) har vi fått ihop och så några mil på cykel. 

Christo Rai

En dag tog vi båten över floden Tej för att hamna i Almada. Därifrån gick vi till monumentet Christo Rai som ligger på en klippa 133 m över havet. Själva foten till statyn är 82 meter och Kristus statyn 28 meter. Statyn är inspirerad av Jesus statyn i Rio de Janeiro och tog 10 år att bygga, den stod klar i maj 1959. 

Utsikten härifrån är fantastisk, men innan vi fick åka upp med hissen för att sen ta trapporna den sista biten till foten av Christo Rai fick vi kolla om vi hade feber, sprita händerna, sätta munskyddet på plats och sen gå igenom en ”spritdusch”. När allt var checkat och klart fick vi gå vidare upp.

Sintra

En dag tog vi tåget till staden Sintra och eftersom det är så väldigt lite turister blev vi direkt utanför tågstationen attackerade av ett gäng tuktuk chafförer som gärna ville att vi skulle välja just dem till att bli vår guide för dagen. Tack, men nej tack, vi går gärna själva och utforskar omgivningarna på egen hand. Efter cappuccino och Queijadas de Sintra satte vi oss på buss 734 som tog oss upp på en smal och slingrig serpentinväg till Palacio da Pena. Härifrån är utsikten magnifik och man kan även se ruinerna av Cabo da Roca som är en gammal morisk borg från 700-talet.

Innan vi åkte tillbaka till Lissabon åkte vi den gamla spårvagnen som sedan 1904 har förbundit Sintra med Praia das Macas. I sakta sakta mak satt vi ensamma på turen som kördes av 2 personer eftersom den ena av dem då och då fick hoppa av för att lyfta med sig elkabeln till vagnen. 

Cascais

Vi tog även tåget till Cascais, staden där själva IRONMAN tävlingen skulle gå. En fin liten fiskeby med en enorm strandpromenad som tog oss ända till Estoril. Jag tror att många av dem som skulle ha tävlat hade gjort som vi, bokat och betalt så de åkte ändå. Det var många som cyklade, sprang och simmade i och runt Cascais och det syntes att de var atleter. 

Cascais har inte mindre än 17 stränder med kristallklart vatten där vi lätt såg ganska stora fiskar simma runt bland båtarna. 

Bairro Alto

Vår sista kväll besökte vi området Bairro Alto där barerna duggar tätt i de smala gränderna. Vi hade fått en inbjudan till Club Carib på dagen av en kille som vi träffade på ett matställe som vi åt på så vi bestämde oss för att gå dit. Upp på kullarna, 265 trappsteg fick vi gå plus flera backar upp innan vi nådde baren. Han blev glatt överraskad när vi dök upp och bjöd oss på tapas och portugisisk likör. Killen som hette Mario var från Angola, han hade pluggat design i Malmö och bott några år i Karlshamn men bodde nu sedan kriget bröt ut i Angola i Lissabon. En riktigt trevlig kille. 

Spårvagn 28

Att åka en rundtur med spårvagn 28 hade vi läst att man skulle göra. Och ja det var en upplevelse. Gatorna är så trånga och det är inte många mm mellan de parkerade bilarna och vagnen när den kommer skramlande i gränderna. Att det bara går? 

Vi hoppade av vid Castelo de São Jorge för att därefter ta en öl på Café 28. Ett mysigt ställe helt inrett som en spårvagn. 

https://blogg.hideaways.se/aak-med-paa-en-nostalgisk-tur-med-spaarvagn-nr-28-i-lissabon/

Obrigado Lisboa pelos dias de sol ☀️ 

Maria & Pher