Turkiet oktober 2025

Vi brukar försöka komma i väg på några dags ledighet någonstans runt den 7 oktober och så var planen även i år. Vi höll kalendern så tom som möjligt för att kunna boka en sista minuten och åka under vecka 41. Cykelloppet Century CX var den 4/10 så det begränsade oss till att resa ut endast den 5/10. Vi hade två krav inför vår bokning, inte från Arlanda och inte till Turkiet. Hm... det gick lite si så där, vi flög från Arlanda till Turkiet. 

Eftersom vi skulle flyga tidigt på söndagsförmiddagen bokade jag hotell i Norrköping för att slippa stressa. Vi kom i väg på eftermiddagen efter att vi avslutat Century CX och jag började redan i bilen fantisera om en god middag och en promenad nere vid vattnet innan vi skulle krypa i säng. Vi parkerade utanför hotellet och klev ur, Pher frågade - ska grejerna med upp? Nej svarade jag, ta bara med ryggsäckarna. Ryggsäckarna? … det har vi inga?

Vi sa inget, vi satte oss bara i bilen och vände hem, 44 mil extra och en missad middag och hotellövernattning. Vi lämnade åter hemmet kl. 04:00 på söndagsmorgonen. 

Väl framme i Antalya fick vi efter lite letande tag i rätt kö för transfer. Sedan hände ingenting, och ingenting, och tålamod är ju vår bästa egenskap och att vänta vår favoritsysselsättning. 

Vi fick två ”tokiga” finska zigenare som sällskap i kön och det visade sig att de även hamnade i den lilla transferbussen från flygplatsen till hotellet med oss. Den ena pratade oavbrutet väldigt högt på finlandssvenska med oss och alla andra i bussen och den andra pratade högt på finska i telefonen och så drack de bira hela vägen. Det gick liksom inte att komma undan. Allan, som den ena hette målade upp värsta rövarhistorierna och när Pher vid något tillfälle låtsades sova, puttade han på honom och frågade, -sover du? Herregud, tack och lov att vi inte hamnade på samma hotell som dom. 

När vi äntligen var framme vid vårt hotell var det bara att få i sig något att äta och sen gå till sängs. Vilken lång dag och vilken dryg resa. 

Första dagen bjöd på strålande sol och en fin vandring upp till Borgen i Alanya men sen, efter dag 1 började oturen. De följande 2,5 dagarna öste regnet ner, vi var väl rustade med både regncaper och paraplyer men såg ändå ut som dränkta katter efter bara några minuter utomhus. 

Efter regn kommer sol men för oss blev det inte enbart sol, det kom en matförgiftning också. Pher drabbades först och låg i säng med feber och frossa. Han lämnade bara sängen för att skita eller spy, så nice. När han började må lite bättre så blev det min tur. Allt var därefter jobbigt, för att helt ärligt säga, äckligt att äta. När vi till slut tog oss ut på vingliga ben hade vi ätit 2 vita brödskivor och 10 vindruvor var. All inklusive i all ära men när den kalla maten inte är kall och den varma maten inte är varm, då är det som bäddat att bli sjuk. Och jag är ju så medveten om att detta är fel. 

Efter matförgiftning kom halsont och förkylning. På mig satte det sig i bihålorna och Pher fick en förskräcklig hosta. 

Hemresan kom och vi var uppe vid 01:00 på natten, jag bävade för att Allan och hans polare skulle göra oss sällskap på bussturen igen, men turligt nog tog bussen en annan väg den här gången. 

När vi kom in på flygplatsen visade tavlan med departure att vårt flyg var försenat med 3 timmar. Åh, vänta igen, vänta och träna tålamodet. Det var fullt av folk och ingenstans fanns det att sitta, och varför ska det vara så orimligt dyrt på flygplatser? 2 kaffe för 18 euro och en vanlig sketen macka med ost och soltorkad tomat kostade 15 euro!
Varför känner jag mig både förbannad och rånad? 

Efter många långa och sega timmar landade vi slutligen på Arlanda. Väl framme vid bagagebandet fick en man hjärtstopp, det var riktigt otäckt. Han fick snabbt hjälp med HLR och så kom tull, polis och slutligen ambulans med hjärtstartare. Usch, jag blev verkligen tagen av det. 

Plötsligt hör vi någon ropa högt och ljudligt i bagagehallen, ALLAN, det var finnen som letade efter sin polare. Haha….

Nu var det bara bilen som skulle hämtas ut innan vi äntligen skulle åka hemåt. Vid plats 12 utanför terminal 4 skulle vi bli upphämtade och körda till långtidsparkeringen. När vi kommit dit och väntat ytterligare en stund fick vi inte åka med eftersom våra namn inte fanns med på chaufförens lista. Jag kände bara att nu räcker det. Ta mig bara hem.

Tack Turkiet, jag tror faktiskt inte att vi någonsin kommer återvända? Klimatet, solen, stranden och havet är helt fantastiskt men där stannar det tror jag? I alla fall för nu. 

Hade vi inget kul på resan undrar ni nog? Jodå, jag försöker alltid vara positiv och komma ihåg det som är bra. En regnkväll var vi på pub Oscar och där Olle Jönsson från Lasse Stefans spelade. Pher hittade en rolig norska som han fiskade upp och svängde runt med på dansgolvet, det var sköjj. 

Vi var hos en barberare som klippte och rakade Pher samt trådande och färgade mina ögonbryn, det blev bra.

Jag köpte ett par julklappar till barnbarnen som de förhoppningsvis kommer att bli nöjda med? 

Och så hade vi vårt interna skämt som blev att så fort vi såg en finsk flagga eller hörde någon tala finska tittade vi på varandra och ”ropade” halvtyst på finlandssvenska ALLAN. (Förlåt alla finnar) 

Maria & Pher

Norseman 2025

Jag har nu landat. Det tar ett tag att smälta alla intryck som följer med en aktiv Norgesemester men framförallt med ett 24-timmars pass som support på en Norseman. Ett extrem Triathlon i det fantastiskt vackra grannlandet Norge 🇳🇴. 

Norseman Xtreme Triathlon inkluderar tre discipliner, 3,8 km simning, 180 km cykling med ca.3500 höjdmeter och slutligen ett maratonlopp på 42 km med ca 2000 höjdmeter.

Målgången sker på Gaustatoppen 1883 möh. 

 

Vi fick frågan ännu en gång om att få vara med som support på en Norseman. Förra gången var 2019 då vi var med som andra supporters till Lena men i år skulle vi vara första support till Lars. Äntligen hade även han fått möjligheten att utföra detta extrema lopp. I hela 14 år har han väntat.

 

Totalt sökte 6 304 personer till Zalaris Norseman Xtreme Triathlon 2025. 

Av dessa var det 250 idrottare som lyckades säkra en plats för att delta i loppet den 2 augusti 2025. 

För att få en plats i Norseman 2025 behövde man antingen kvalificera sig genom ett annat XTRI-lopp, ha ett visst antal poäng eller ha tur i en lottning eftersom antalet platser är begränsat.

Lasse kvalade in på poäng och Lena säkrade sin startplats förra året genom en andra placering i Xtri Himalaya. 

 

Innan racet hade jag fått en tjock guide som skulle läsas igenom och förstås. Jag översatte alla delar till svenska för att inte missa något. Jag såg också en film med allt som en support ska hålla koll på vad det gäller regler, gula kort, röda kort, penelty (strafftid) och diskvalificering. Jag fick en packlista till min ryggsäck som måste vara korrekt packad med rätt saker och genomgången av tävlingsledningen. Nervositeten ökade, hade jag tagit på mig något jag inte skulle reda ut? När jag pratade om det på jobbet sa min kollega -kan du driva en avdelning med hundra pers så löser du väl det där? 😅

 

Vi strålade samman i Eidfjord några dagar före loppet. Det var bland annat registrering, check på ryggsäck, försäkringskoll, fotografering och racedebriefing som stod på schemat men också en del andra trevliga aktiviteter. Vi var sju personer, Helena och Mattias Ottevi var Lenas support team, jag och Pher var Lasses team och Ulrika Melin Wallin var lite allas allt i allo och hejarklack😊

 

Tävlingsdagen kom med uppstigning kl. 01:00. Lasse och Lena hade packat och förberett olika backar och påsar för växlingsstationerna med kläder, dryck, energi och andra ateraljer som måste vara med. Nu var det vårt ansvar att se till att sakerna fanns på rätt plats i rätt tid. 

Vi åkte från stugan 02:30 för att ta oss till starten i Eidfjord. Det var fortfarande mörkt och alldeles vindstilla. Det blir lite mystik över hela grejen då de höga bergen omsluter oss och fjorden ligger spegelblank, jag känner mig liten i sammanhanget. 

Färjan som tog atleterna ut i fjorden gick 04:00, -sharp som Mr Norseman Bent Olav Olsen poängterade på tävlingsbrifingen. Klockan 05:00 var det dags för start. I mörkret före soluppgången hoppade deltagarna av färjan ner i det ca 15- gradig vattnet. Deltagarna simmade därefter 3,8 km genom Hardangerfjorden till målgången i Eidfjord. 

Lasse och Lena kom upp ur vattnet nästan samtidigt, jag hakade på Lasse och Helena på Lena. Att ta av en supertajt våtdräkt och ta på nästan lika tajta cykelkläder på en fuktig och lite skakig kropp, det kan ni testa på en snabb tid vid tillfälle 😂 

När Lasse kom iväg på cykeln samlade jag ihop alla prylar och blev påmind av dansken som stod bredvid att inte glömma våtdräkten som låg kvar på marken. Jisses, det hade varit snyggt om jag glömt den, jag kastade snabbt ner den i påsen och drog. 

 

Cyklingen startade med ca 4 mil uppför, nu krävdes det pulver i benen. Vår plan var att stanna vid Garen för att langa dryck, där hade de nästan avslutat den första klättringen, men oj vilken bilkö vi hamnade i. Pulsen ökade lite för tänk om vi inte hann med nu? 

Stanna helst i slutet av uppför eller ev. på platt mark var direktivet från Lars. Cyklingen kändes mest stressigt, vi for fram som virvlar och försökte vara på rätt plats i rätt tid. Lasses power började tryta och han tyckte benen kändes trötta. Han hade svårt med energiintaget och det är inte ett bra tecken. Man måste ha bensin för att lyckas, det är Lasse en mästare på att påpeka för mig när vi gör krävande saker tillsammans, men nu var rollerna ombytta och han ville nog helst av allt att jag bara skulle hålla käften? 

 

In i T2 och växling från cykel till löpning. Nu blev det något lugnare för oss i supporterteamet. Jag frågade Lasse hur ofta han ville vi skulle stå och fick bara till svar -ofta! Men så var det det där med energiintaget, det gick otroligt trögt nu. Vid ett tillfälle fick han en kanelsnäcka, men den blev som en stor degklump i munnen. Vid nästa tillfälle önskade han sig en kall Solo. Vi drog snabbt iväg för att försöka fixa det. Mattias kommentar efter racet - Lasse blev lite solo en stund när ni skulle fixa Solo 😂 

Nästa önskan kom, -vindruvor, det skulle vara gott. Vi drog igen, vi hittade druvor och han åt väl max 6 stycken! 

Efter 25 km kom vi fram till Zombie Hill, härifrån kan man springa/gå tillsammans, tävlande och support. Lasse och Lena kom dit samtidigt och Helena hakade på Lena där. Vi fortsatte med bilen upp på denna galna serpentinväg.

Jag förstår nu varför stigningen döpts till Zombie Hill, många ser verkligen ut som Zombies när de kommer i backen. 

Igenom hela racet såg vi gång på gång en kille med bara ett ben. Vilken otrolig prestation, men i Zombie Hill hade han riktigt ont i benet. Jag trodde först att han bröt men vi såg honom senare vid målgången och förstod då att han fått byta protes. 

 

Klockan 18:15 kom det sms från tävlingsledningen att Gaustatoppen stängde med omedelbar verkan för målgång pga för dåligt väder. 

Nu var fueltanken på Lars helt tom, han gick nätt och jämt på ångorna. Jag frågade om han ville att vi skulle gå tillsammans och han svarade bara -ja. Vi gick tysta bredvid varandra i ösregn. Jag försökte få honom att äta något men det gick inte alls. Vi kom överens om att denna typen av tävling nu med stor sannolikhet är klar, 14 års väntan är över. 

Skymningen föll, regnet öste ner och vi var blöta in på bara kroppen. 

Pher och Mattias letade vid 32 km febrilt efter en parkeringsplats för nu skulle de ta sig med shuttlebus de sista 5 km upp till foten av Gausta för att möta upp oss. Stressen hos dem var fullt påslagen men till slut hittade de parkering, fick med sig alla ryggsäckarna och kom äntligen iväg med en buss. Samtidigt som det pågick gick vi mot toppen, men jag kände hur min oro steg för att hinna få ryggsäckarna i tid. Jag såg ju inga bussar och min telefon låg kvar i bilen. Men de hann i tid, vi fick säckarna, vi fick på oss lite mer kläder och vi fortsatte de sista 5 km till målgång. Herre gud. Drygt 17 timmar efter starten i Eidfjord gick vi i mål vid Gaustablik, Bent Olav Olsen tog emot och gratulerade till prestationen. Vilken galen dag. 

Nu stod det pastabuffé på schemat. Lasse var helt slut och Lena åt lasagne. 

Jag funderar på var målmedveten kommer ifrån? Hur starka pannben har de? Detta är ett galet race, detta är ett extrem triathlon.

Men som Lena så klokt säger, triathlon innefattar inte 3 discipliner utan 4, det är simning, cykling, löpning men den absolut viktigaste delen är nutrition-energiintag. 

Efter pastabuffen skulle vi hitta stugan som var hyrd i Gausta. Det var kolmörkt, molnen hade trillat ner på backen och sikten var nästan obefintlig. Vi körde mellan 7-15 km/h. Lasse satt fram och mumlade i ca 2 minuter därefter snarkade han ljudligt. 

Tack och godnatt, klockan 01:24.

 

Vinnare i Norseman Xtreme Triathlon 2025 blev Kristian Grue (Norge) på herrsidan och Julia Skala (Tyskland) på damsidan, som också satte ett nytt banrekord. 

Kristian Grue vann herrarnas lopp med tiden 9 timmar, 45 minuter och 20 sekunder, medan Julia Skala vann damernas lopp på den otroliga tiden 11 timmar, 00 minuter och 23 sekunder. 

Hur galet är inte det? Grymt imponerande. 

 

Jag skulle kunna skriva mer och längre men vem skulle orka läsa all text? Det är så mycket känslor inblandade och jag blir så emotionell när jag ser tillbaka på dagen, tårarna är nära.

 

Lars - du är den bästa lillebror jag kunnat få, jag älskar dig ❤️

Lena - du är en otroligt stark och ödmjuk kvinna, jag är otroligt glad för dig ❤️

 

”This is not for you” 💪🏼 

And … ”You can’t do it alone” 👍🏼

 

PS. Våtdräkten som jag snabbt kastade ner i påsen vid T1 var inte Lasses. Efter lite eftersök kom vi fram till att den tillhörde en fransman som bytt om i fållan bredvid Lars.

Den är på väg till Frankrike nu 🇫🇷