Rhodos, Grekland 🇬🇷

 Syftet med den här semestern var att vila i en vecka men det sket sig ju redan från start. Det där med att ligga still i solstol med näsan upp mot skyn är ju inte riktigt vår grej. Till en början (ca 1,5 tim) gick det riktigt bra men ganska snart började det  klia i kroppen. Jag blir så uttråkad och som tur för mig så gäller det även Pher. Men trots 122 459 steg (ca 10 mil), 8,4 mil på cykel och 10,9 mil på moppe  känner vi oss ganska utvilade. 

Turen gick den här gången till Rhodos. För mig ett nytt land, en ny ö och en ny plats att utforska. Jag älskar verkligen att resa och få möjligheten att uppleva nya smaker, nya dofter, nya kulturer, nya platser, nya stränder och nya bekantskaper. 

Vi har strövat runt och förvirrat oss på kullerstenslagda gränder i Rhodos gamla stad, (en stadsdel som Unesco listar som ett världsarv). 

Vi har promenerat på de nästan folktomma klapperstens stränderna i Ilaynosos och känt det ljumma vattnet svalka våra fötter. 

Vi har cyklat på fantastiskt fina små vägar med det knallblå havet strax intill.

Vi har cyklat på starkt trafikerade gator med livet som insats. Vägrenar med stora djupa hål där avloppsbrunnarna går ner, bilar och bussar som nästan slickar styret och alla som parkerar huller om buller och överallt. 

Vi har druckit öl på små tavernor där de gamla grekgubbarna sitter och spelar brädspel i gabardin byxor uppdragna till naveln och i välstrukna skjortor över vita linnen. 

Vi har besökt olivlundar där olivträden växer i spikraka rader så långt ögat kan nå. 

Vi har åkt moppe på serpentinvägar kantade av Pinjeträd och Cypresser upp till berget Filerimos för att gå en mindre variant av Golgata. Längs med den stenlagda gatan kan man se 14 avbildningar av Jesu lidande längs den riktiga Golgata. Filerimos Golgata avslutas med ett 18 meter högt betongkors där utsikten över Rhodos är helt magnifik, ok man kan inte se ända till Mariannelund men väl över till Turkiets kust. 

Vi har åkt en jättefin träbåt längs kusten och sett Rhodos från havet. 

Vi har eftermiddagsvilat med en chipspåse till rösten av Stefan Sauk som läser Hon som måste dö av David Lagercrantz. 

Vi har blivit rejält luggade när vi en kväll skulle se VM kvalmatchen mellan Sverige och Färöarna. Inkastaren drog snabbt iordning ett bord med 2 stolar och väldigt charmigt välkomnade oss till matchen. Tre sändningar med alla kvällens matcher visades samtidigt och finnar, greker och svenskar satt tätt tillsammans med magnifika drinkar och öl i stora stövlar. Snabbt snabbt ville kyparen veta vad vi skulle dricka men ingen drinklista fanns att tillgå. Vi beställde en Sex on the Beach och en medium öl varpå det kom in 2 gigantiska glas med dryck till bordet dekorerade med tomtebloss, frukt, och en svensk flagga. Allt nice så långt, drycken räckte hela matchen, Sverige vann med 4-0 och notan gick på 41 euro. What!! Jo, ni läste rätt, 41 euro och jag kände mig blåst i två dagar, jaja, så kan det gå. 

Vi har ätit grekisk sallad med fetaost, mängder av olika sorters oliver, gyros i pita, tzatziki i massor, moussaka, ostfyllda paprikor, souvlaki, spanakopita (spenatpaj i filodeg) och en hel del annat som jag inte ens vet vad det är? En del väldigt gott, en del lite mindre gott. De envisas med att använda kanel i väldigt mycket vilket jag inte alls gillar. Den färska frukten, den färskpressade juicen och tomaterna smakar ljuvligt, kaffet är rena lavemanget, fy fan, det hinner knappt landa i magen förrän toan är ett måste. 

Vi har tävlat mot varandra i olika moment varje dag. Att slå ner gubbar med klubbor, airhockey och yatzy, allt är på blodigt allvar och eftersom vi båda är sjuka vinnarskallar känns det jobbigt att behöva erkänna att Pher är lite bättre på airhockey än mig. (fan också, men jag har en kväll kvar)

Ja, vi är inne på sista dagen och har bestämt oss för att ligga vid poolen hela dagen, det går lite sisådär kan jag säga, men vi övar. 

Tack Rhodos för väldigt fina dagar, men lite tveksamt om vi ses igen? 

Nu väntar barnbarn, jobb och Våga Fråga konsert 💚

Warszawa 2019

Våra dagar i Warszawa är nu slut och vi sitter på Modlins flygplats och väntar på att få boarda flyget tillbaka till Stockholm. En väldigt liten flygplats med väldigt många resenärer. Och här som på nästan alla andra flygplatser är priserna på mat och dryck alldeles för höga, jag känner mig i det närmaste rånad när de begär 49 zloty för två kaffe och en yoghurt.

Vi hamnade mitt i våren, nästan på gränsen till försommar. Sol och värme, grönt och fint med blommande syrener, kastanjer och liljekonvaljer, så ni förstår kanske att det blivit en del häng på uteserveringarna. 

Väldigt god mat har vi ätit och väldigt goda soppor, Zurek i bröd är favoriten och svampsoppan Gryzbowa smakar gott men när jag en dag pekade på något i menyn som hette Barszcz och det kom in en mugg rödbetsbuljong, nej då lämnade jag den faktiskt fritt åt sitt öde. God mat alltså, något annorlunda vår svenska mat men ändå väldigt god. Polska Gorfy (våfflor med grädde), jordgubbar, glass, kaffe, sangria fylld av frukt och självklart en och annan polsk Zywiec och Tyskie har slunkit ner, men som tur är har vi rört på oss en hel del också. 

Vi har haft fina dagar i Warszawa och vi har sett och upplevt jätte mycket.
Vår första dag tog vi Hop on Hop of bussen och åkte runt på både röda och blå linjen för att kolla av alla sevärdheter, sen skrev vi ner det vi ville se och göra lite extra för att därefter börja turistandet. Tio mil till fots har vi tillryggalagt och minst 6-7 mil på stadens hyrcyklar. Mr Pher Google Maps Tomasson har lett och vilselett oss en och annan mil, men vad gör väl det? 

Polen och Warszawa präglas väldigt mycket av krig och då framförallt av andra världskriget. Warszawa var en av det krigets värst drabbade städer.
Men även om vi har fördjupat oss en del i Polens historia och i andra världskriget har vi hittat på en del annat också. Bland annat har vi cyklat runt i stadsdelen Praga och letat hippa barer vilket vi inte helt lyckades med. Antagligen för att vi var för tidigt ute på dygnet? 

Vi har åkt båttur längs floden Wisla i en jättefin båt med egen kapten eftersom vi blev helt ensamma på turen.

Vi har åkt hiss 40 våningar upp till Skybaren på Marriott hotell och sippat svindyr Pina Colada och kollat utsikten. Till och med Tomasson drack sin öl otroligt långsamt bara för att få sitta kvar där länge.

Vi har besökt mängder av vackra kyrkor, tänt ljus och varit på kvällsmässa. 

Vi har kollat på otaliga statyer och monument, b.la en barnsoldat som symboliserar de barn som hjälpte till under Warszawaupproret 1944. Statyn heter Mały Powstaniec och betyder ungefär det ”Lilla upproret”. Statyn sägs vara en pojksoldat som gick under pseudonymen Antek och som dödades när han var endast 13 år.

Vi har strosat runt i trädgården på Universitet bibliotekets tak. 

Vi har suttit på fina parkbänkar av sten som finns utplacerade lite varstans i staden för att lyssna på verk av Fredrik Chopin. 

Vi har besökt den okända soldatens grav som dygnet runt vaktas av militär samtidigt som en öppen eld ständigt brinner. Vi var där samtidigt som en polsk mc klubb med ca 50 knuttar. De lade ner en stor vacker blomsterdekoration och lämnade varsitt tänt gravljus framför blommorna. Mycket vördnadsfullt. 

En förmiddag besökte vi Polin museet där vi fick oss en lektion i judarnas historia och varför det levde så många judar just i Polen. I över tusen år var det judiska folket inflätat i Polens historia, kultur och samhällsliv. I början av 1900-talet bodde fler judar i Polen än i något annat land på jorden, över tre miljoner.

Getto Warszawskie skapades av nazisterna i oktober 1940 för internering av judar. Detta getto var det största judiska getto som upprättades av nazisterna, och som mest bodde det runt en halv miljon judar innanför murarna. Under de tre år som gettot existerade dog tiotusentals personer av svält och sjukdomar.

Något som berörde mig väldigt djupt på Polinmuseet var historien om när tyskarna 1943 under motståndsrörelsens uppror tömde Warszawas getto på judar. Varje dag under drygt 1,5 månads tid tog de en gata/kvarter i sänder. Tyskarna tog sig systematiskt igenom alla fastigheter och satte eld på en stor mängd byggnader. Varje dag skickades mellan 5500-7500 judar till ”omlastning” för vidaretransport till koncentrationslägren, då främst till Treblinka. Närmare 350 000 judar deporterades till avrättning. Till sist satte tyskarna även eld på synagogan och gettot förvandlades då till en ruinstad och därmed hade Warszawas getto avvecklats.

Utanför vårt hotell fanns ett minnesmonument i brons över detta i form av en järnvägsvagn med kors som symboliserar alla döda judar samt namnen på alla gator i gettot, ett namn på varje ”järnvägsslipers”.

Vi besökte även resterna av fängelset Pawiack. I mars 1940 övertogs fängelset av Gestapo och under den tyska ockupationen fängslades ca 65 000 människor i någon av de hundratals cellerna som fanns. Främst judar som vistats utanför gettot utan tillåtelse, men även sovjetiska krigsfångar och polacker. Ca 32 000 människor mördades i fängelset, 23 000 skickades till koncentrationsläger och ett fåtal frigavs. Förhållandena i Pawiak kan jämställas med ett koncentrationsläger. I augusti 1944 när den sovjetiska Röda armén närmade sig Warszawa evakuerades fångarna och sedan sprängde tyskarna Pawiak. Det enda som inte förstördes fullständigt var källarplanet där det numera finns ett museum.

Warszawa blev i stort sett helt utplånat under andra världskriget, 90% av befolkningen överlevde inte och invånarantalet sjönk från 1,5 miljon till 150 tusen och 90% av Warszawas byggnader lades i ruiner. Man funderade efter kriget på om det var lönsamt att bygga upp staden igen.

Ni förstår säkert att vår resa till Warszawa påverkade oss båda, påverkade oss av människans otroliga grymhet. 

Även om vi inte känner just nu att vi vill åka tillbaka till Warszawa så rekommenderar vi er att besöka staden, och vi kommer med stor säkerhet att resa tillbaka till någon annan stad i Polen.

Cześć, zobaczymy się ponownie ❤️

Nyår i Bangkok

Ja nu har vi varit hemma i drygt en vecka och livet har återgått till vardag.

Helgdagarna är över för den här gången och julen är bortplockad. 

Jag lovade ju återkomma med en rapport om våra sista dagar i Thailand innan denna dagbok är till ända, så var så goda.

Vi lämnade Koh Mak med Katamaranen för att åter spendera ett par dagar i Pattaya.

När vi nu återvände var det betydligt fler turister än det var när vi lämnade staden. En stor marknad hade satts upp längs med hela Beach Road så massor av stånd och försäljare var på plats med allt vad som tänkas kan. Jag fascineras alltid av hur alla matförsäljare kan få all mat de erbjuder såld? Att det bara funkar med allt i värmen? Hemma är vi så noga med att inte bryta kylkedjan och vi arbetar ständigt och jämt med livsmedelshygien och HACCP. 

Här äter vi och stoppar i oss det ena konstigare än det andra, visst, ibland gör magen revolution men för det mesta går det bra. Det är klart att vi inte äter allt vi ser, som när ankorna hänger färdiggrillade på krokar bredvid trafikerade gator i 35 graders värme, eller när maten står färdiglagad i stora grytor utan varken kyla eller värme. Där köper man sig en portion som slevas upp i en plastpåse som man tar med sig och antingen värmer upp igen eller äter som den är. 

För äter gör alla thailändare överallt och hela tiden. Det finns ingen ordning på mattider som vi är vana vid i Sverige, nej så lever inte thailändaren, men det har jag ju skrivit om tidigare. Det kan vara en chipspåse till frukost, stående framför pappa eller mamma på moppen på väg till skolan eller en flaska smaksatt mjölk från Seven Eleven. Dom äter det som finns tillgängligt helt enkelt och dom äter när dom är hungriga.

Vi spenderade de två sista dagarna av semestern i Bangkok. Nyår i Bangkok. Vilken upplevelse.
Vi har aldrig varit med om något liknande tidigare. 

Hela Siam området var avstängt från trafik. De stora öltillverkarna Singa, Chang och Heiniken sponsrade flera stora scener som var uppbyggda runt hela Central World och det var uppträdande överallt av för thailändarna mycket kända artister. Musik strömmade ur högtalare och det var flera hundra tusen människor ute och skulle fira in 2015. Det fanns storbildsskärmar uppsatta runt om i staden så ingen skulle missa denna countdown. Det var ljuskonst av laserljus på byggnader och fasader. Dont touch - danger, stod det på skyltarna. Nästan alla hade blinkande diadem på huvudet som i olika färger blinkade 2015. Det var poliser i massor och det var människor i MASSOR, gamla, unga, barn, ja ALLA var ute.

När vi med myrsteg hade hasat oss runt i ett par timmar så bestämde vi att försöka ta oss därifrån.
Det var människor intill mitt bröst, det var människor intill min rygg. Det var så galet mycket folk.
Här kommer nog bli kaos när alla ska hem efter tolvslaget?

Mot Skytrain. Vilken logistik. Oj oj, här har de varit med förut. Det är inte som på busstationen i Kalmar efter stadsfesten. Nej här är alla lugna och sansade och väntar på sin tur. Extra biljettkassor öppnade på flera ställen hela vägen fram till stationerna, och man lotsade folket fram till rätt tåg i högtalare så alla visste hur de skulle ta sig vidare.

Väl tillbaka på hotellet precis lagom till tolvslaget såg vi det enorma fyrverkeriet från vår balkong, en storbildskärm var placerad på taket på hotellet mitt emot vårt så vi såg allt hur bra som helst.
Vilken kväll, vilken upplevelse, det var verkligen helt galet men jätte roligt att ha fått vara med om. 

Jag hoppas ni tar er tid att titta på länken jag delat nedan. Den är filmad från Countdown 2015 Central Wold i Bangkok, ni får en aning om hur galet det var.

COUNTDOWN I BANGKOK - KLICKA HÄR

Att önska er ett Gott nytt år nu känns lite sent men vi önskar er alla en god fortsättning av 2015.

Maria & Pher

Lite tankar

Sitter just nu på Suvarnabhumi flygplats och ska om ett par timmar lyfta mot Istanbul för att sen fortsätta mot Sverige och Arlanda.
Vår Thailandsvistelsen är över för den här gången. Blir det fler? Jag vet faktiskt inte, vi känner oss just nu lite mätta, men när resan har smällt in och det börjar dra ihop sig mot mörkare tider i Sverige, ja då vet man aldrig?
Thailand är som ni säkert redan förstått vårt favorit resmål. Det är varmt, solsäkert, billigt, lätt att resa i, det är vänliga människor med ett vänligt bemötande och landet har en skön avslappnad stil, och så maten givetvis, den får inte glömmas.
Sen har allting två sidor och det har även Thailand. Det finns en del saker vi upplever och ser som vi inte alls känner oss bekväma med.
Men så är det ju med allt, men vi har mycket att lära oss av dem precis som de skulle behöva lära sig en del av oss. Om vi la Sverige och Thailand i en mixer och körde ihop dem lite för att sen sila bort kärnorna som vi inte gillar så skulle det bli en riktigt fin cocktail.

Något jag tycker är bra är att barnen här på något sätt är allas barn. Vem som helst kan tillrätta visa barnen när de gör fel eller när dom behöver en tillsägning och det är ingen som blir sur för det. Gjorde vi så i Sverige skulle vi med stor säkerhet få en sur förälder på halsen som tycker att vi inte ska lägga oss i.

Vi ser ofta när vi åker "kommunalt" hur de yngre reser sig upp för att ge sin plats åt de äldre, de inte bara reser sig upp utan de ser även till att de äldre kommer tillrätta på sätet. Dom har respekt för sina äldre, något som vi ofta saknar hemma.

En annan sak som vi fascineras av är det otroliga tålamodet som alla thailändare verkar vara utrustade med. Det är ingen som blir sur eller uppjagad över att det t.ex går sakta i trafiken eller blir stopp, det är heller ingen som stressar eller knuffas när man ska stiga på tunnelbanetåg eller Skytrain, alla står då snällt i kö och väntar på sin tur. Kommer de inte med i den vagnen så tar de nästa. Ingen springer heller förbi dig om du står i rulltrappan eller om du stannar upp på något olämpligt ställe, då väntar de tills du är klar.

Rasism, vad är det? Varför ska vi älta om det i det oändliga i Sverige?
Här kallas alla med västerländskt utseende farang, och uttrycket används alltid och utan nedlåtenhet. När vi gör något som dom tycker är lite tokigt, skattar dom åt oss och avlossar en mening där vi hör ordet farang ingå. Tänk om vi skulle säga så till våra invandrare eller turister. Vi som är utlänningar i Thailand betalar mer för det mesta än vad thailändarna själva gör vare sig det gäller saker, inträden eller annat.

Thailändaren äger sitt land. Ingen utlänning får äga mark. Thailand tillhör thailändarna, det sjungs till och med i deras nationalsång. Ska vi utlänningar bygga eller bo här är det hyreskontrakt som gäller för marken.
Kungen, buddhismen och thailändska flaggan syns överallt, på allting. Thailändarna är stolta över sitt land och det skulle vi också lära oss att vara, vi måste våga sträcka på oss och slå oss lite för bröstet för vi bor i ett alldeles utmärkt land, Sverige.

Jag återkommer med lite info från våra sista dagar i Thailand senare, detta var bara lite tankar från flygplatsen.

Vi hörs, Maria & Pher

Gummiplantage

Gummiplantage finns det väldigt gott om på Koh Mak. Vi har sett plantage på många håll i södra Thailand även tidigare när vi rest runt i landet men nu har jag har forskat lite på ämnet och gör här en liten sammanfattning.

Man utvinner alltså latex från gummiträd. Gummiträdet har en ekonomisk livslängd på ungefär 32 år. Det tar ca 7 år för trädet att bli fullvuxet innan de kan börja tappa det på sin sav, men sen kan träden tappas i ungefär 25 år.

Naturgummi fås från den trögflytande mjölksaften som heter latex. 

Vid utvinning av mjölksaften skär man skåror i trädens bark och samlar sedan upp gummivätskan i en behållare som sätts fast under skåran, oftast är det en halva av skalet från en kokosnöt.  Dessa koppar töms sen av plantageskötaren varje dag.

Den dödsorsak som ligger på plats nummer två av vanliga dödsorsaker i Thailand är ormbett i gummiplantagen, alltså inget jobb för varken mig eller Pher att ens börja fundera på.

Asien står för största delen av världens produktion av naturgummi, och de tre största producentländerna i Asien är Thailand, Indonesien och Malaysia. Tillsammans svarar de tre länderna för 72 procent av all produktion av naturgummi i Asien.

I Thailand sker större delen av all gummiproduktion i dom 14 provinser som ligger i landets södra delar, vilket gör att denna region styr såväl produktionen som priserna på de globala råvarumarknaderna eftersom cirka 90 procent av allt det gummi som produceras går på export.

Människorna på plantagen får slita hårt för lite pengar och dessutom riskerar de sina liv i processen vid varje tömning..... Ska tänka på det när jag ska ut i spåret nästa gång för just här är kanske starten till mina nya Asics skor? 

Gummit bearbetas och töms på vatten

Gummimattan hänger sen och torkar i 2 veckor innan den säljs vidare till industrin.

När gummit torkar luktar det rejält illa. När vi åker förbi torkställen slutar vi andas genom näsan för det är nästan som doften av svinskit? 

Hej från oss, Maria & Pher 

Juldagar 2014

Julafton passerade i lugnets tecken. Ingen stress och inget stök.

Vi var nere vid Koh Mak resort för att ta båten över till Koh Kham, men även idag blåste det så mycket på den sidan av ön att inga båtar gick ut.

Därför blev vi hemma på "vår" egen strand hela dagen. 

Vid fyratiden på eftermiddagen gick vi till en större resort för att få bättre internet så vi kunde skypa med Nathalie och lille Harry. 

Vilken teknik vi har nu för tiden, det är otroligt, tänk att kunna se dom samtidigt som vi kan prata med varandra.

På kvällen var vi på BBQ och åt väldigt goda grillspett med lök, ananas, tomater, chili, kyckling och jätte stark sås till och så varsin grillad majskolv. 

Det erbjöds också baracuda, bläckfisk, tonfisk, krabba, musslor och räkor men idag blev det kött. 

Vi satt tillsammans med ett yngre par ifrån Tjeckien, de var trevliga och väldigt nyfikna på oss och på Sverige.

Vi avslutade kvällen med en Chang och en Breezer på en mysig bar alldeles i närheten sen var det god natt vid elvatiden. Det är nog rekord tror jag !

Juldagen

Även den här dagen gick i lugnets tecken. 

Vi gjorde ett nytt försök med att komma över till Koh Kham med båten, men...nej, den gick inte idag heller. Så vi installerade oss på beachen "hemma" även idag. 

Vi har promenerat, lyssnat på talbok och åkt en liten tur med moppen för att dricka kaffe och äta thailändska pannkakor med kondenserad mjölk.

På eftermiddagen tog Pher med sig fiskespöt ner till piren Ao Nid och jag tog en tur med joggingskorna, 10 km blev det. Himmel så svettigt. 

På kvällen gick vi till resorten bredvid för att äta. Jag beställde in Paneng och efter en stund kom de in med en skål Massaman. När jag sa att det var fel gick de ut med skålen och kom efter bara ett par minuter ut igen med samma mat fast nu på en tallrik, och så sa dom att det var Paneng ! Haha.... och så trodde dom att jag inte fattade, mig veterligen har det väl aldrig varit potatis i Paneng? Men strunt samma, det smakade gott så det gjorde inte så mycket.

Annandag jul

Idag är det 10 år sedan tsunamin slog in över södra Thailands kust, och då framför allt i Kao Lak. Att våra tankar går dit är inte så konstigt, dels för att vi befinner oss i landet men också för att vi själva har en historia runt det som hände då, 2004. 

Vi besökte Kao Lak första gången 2 år efter katastrofen och såg då många spår efter det som hade hänt. Det fanns då också en hel del ruiner av hus och hotell som vittnade om  det ofattbara. 

Idag skriver DN att många spår fortfarande kvarstår men att Kao Lak åter är ett semesterparadis för många. 

Artikeln från SvDN klicka HÄR

Vi kom i alla fall över till Koh Kham med båten idag. Ön är helt förändrad sen vi var där för 12 år sedan. Då var det bara en pytteliten strand och inget mer. 

För 5 år sen började en rik Bangkok bo att bygga ett fem stjärnigt bungalow hotell på ön. Han påbörjade ett gigantiskt komplex med bland annat egen pool till varje bungalow. Han anlade också en helt ny beach. Men för ungefär 2 år sen tog tydligen pengarna slut och nu står hela bygget stilla och kan inte färdigställas. 

- Welcome to Thailand, sa hon som säljer båtbiljetter till ön när vi frågade hur det låg till. Tragiskt tycker vi. 

Men fortfarande bjuder Koh Kham på ett väldigt klart och fint vatten, massor av fisk och en otrolig strand med helt kritvit sand. 

2007 utsågs stranden på Koh Kham till världens tredje vackraste strand.

Idag på förmiddagen lämnade Bosse Thailand och kommer om ett antal timmar åter trampa svensk mark.

Imorgon lämnar vi lugnet på Koh Mak för att spendera våra sista semester dagar i lite högre tempo, först tillbaka till Pattaya några dagar för att sen fira nyår i Bangkok. 

God fortsättning önskar vi er alla!

Maria & Pher