Redan i februari bokade vi den här resa till Lissabon i Portugal. Syftet var att som ”professionella IRONMAN supportrar” (självutnämnt) följa Lasse och Lena på ännu en Ironman-tävling, men som så mycket annat i år så blev även detta event inställt. Nu var resan och hotellet redan bokat och betalt så när Portugal öppnade landet för turister den 1 september bestämde vi oss för att åka i alla fall.
I Lissabon var det också väldigt glest med turister, inga köer och ingen trängsel någonstans. Vi var ensamma på spårvagn 28 när vi åkte runt på galet trånga gränder och vi var ensamma när vi sista dagen åkte areobus ut till flygplatsen. Covid-19 påverkar och har verkligen påverkat oss alla.
Men Portugal då? Jo vi har haft en intensiv vecka och vi har sett och gjort massor av saker. Staden är otroligt kuperad så vi har travat upp och ner i trappor, upp och ner för backar och fram och tillbaka i smala gränder. Vi har med livet som insats cyklat flera mil på Lissabons gator, åkt båt över floden Tejo till Christo Rei, tåg till Cascais och spårvagn i Sintra.
Vi har ätit god mat och vi har ätit mindre god mat. Fisk och skaldjur serveras överallt och sardiner i olika varianter är nog en av nationalrätterna? Jag har testat Pasteis de bacalhau, en typ av fiskkrokett som är gjord på potatis, ägg, mald fisk och mjöl som sedan friterats.
Pher beställde en kväll soppa vid namn Stone soup och den var allt annat än god. Den var helt enkelt oätlig, gjord på kött, bönor och grisöron. En annan soppa vi beställde in var Açorda (brödgryta), till skillnad från de flesta andra soppor var denna inte kokt utan basen utgjordes av vitlök, salt, olja, vatten och skivat bröd med koriander, på toppen av soppan låg ett pocherat ägg. Hm...nja.
De använder väldigt lite kryddor och man får alltid be om salt och peppar.
En eftermiddag var vi hos ett äldre par för att äta. De kunde inte ett enda ord engelska men tanten började mala på men bara på portugisiska och när vi inte förstod fortsatte hon men med lite högre volym. Snart kom gubben fram och tog vid där kärringen slutade. Det slutade med att vi fick vi Google-översätta till portugisiska men ändå fortsatte de mala på med sitt språk. Vi fick i alla fall mat och vi var mätta och belåtna när vi lämnade dem.
En klassiker i Portugal som jag verkligen gillade var Pasteis de Nata, en mycket god kaka som smakade fint fint till kaffet. I Sintra har de en egen variant av kakan som där heter Queijadas de Sintra. Dessa äggbakverk tillverkas av färskost och strös med kanel på toppen.
Mr Google Tomasson Maps har även på denna resan tagit oss fram och tillbaka i Lissabons områden. Inte alltid rätt men alltid fram. Ibland har jag känt irritationen växa ändå nerifrån tårna när han travat runt med näsan i telefonen och letat.
Men 186 111 steg (119,8 km) har vi fått ihop och så några mil på cykel.
Christo Rai
En dag tog vi båten över floden Tej för att hamna i Almada. Därifrån gick vi till monumentet Christo Rai som ligger på en klippa 133 m över havet. Själva foten till statyn är 82 meter och Kristus statyn 28 meter. Statyn är inspirerad av Jesus statyn i Rio de Janeiro och tog 10 år att bygga, den stod klar i maj 1959.
Utsikten härifrån är fantastisk, men innan vi fick åka upp med hissen för att sen ta trapporna den sista biten till foten av Christo Rai fick vi kolla om vi hade feber, sprita händerna, sätta munskyddet på plats och sen gå igenom en ”spritdusch”. När allt var checkat och klart fick vi gå vidare upp.
Sintra
En dag tog vi tåget till staden Sintra och eftersom det är så väldigt lite turister blev vi direkt utanför tågstationen attackerade av ett gäng tuktuk chafförer som gärna ville att vi skulle välja just dem till att bli vår guide för dagen. Tack, men nej tack, vi går gärna själva och utforskar omgivningarna på egen hand. Efter cappuccino och Queijadas de Sintra satte vi oss på buss 734 som tog oss upp på en smal och slingrig serpentinväg till Palacio da Pena. Härifrån är utsikten magnifik och man kan även se ruinerna av Cabo da Roca som är en gammal morisk borg från 700-talet.
Innan vi åkte tillbaka till Lissabon åkte vi den gamla spårvagnen som sedan 1904 har förbundit Sintra med Praia das Macas. I sakta sakta mak satt vi ensamma på turen som kördes av 2 personer eftersom den ena av dem då och då fick hoppa av för att lyfta med sig elkabeln till vagnen.
Cascais
Vi tog även tåget till Cascais, staden där själva IRONMAN tävlingen skulle gå. En fin liten fiskeby med en enorm strandpromenad som tog oss ända till Estoril. Jag tror att många av dem som skulle ha tävlat hade gjort som vi, bokat och betalt så de åkte ändå. Det var många som cyklade, sprang och simmade i och runt Cascais och det syntes att de var atleter.
Cascais har inte mindre än 17 stränder med kristallklart vatten där vi lätt såg ganska stora fiskar simma runt bland båtarna.
Bairro Alto
Vår sista kväll besökte vi området Bairro Alto där barerna duggar tätt i de smala gränderna. Vi hade fått en inbjudan till Club Carib på dagen av en kille som vi träffade på ett matställe som vi åt på så vi bestämde oss för att gå dit. Upp på kullarna, 265 trappsteg fick vi gå plus flera backar upp innan vi nådde baren. Han blev glatt överraskad när vi dök upp och bjöd oss på tapas och portugisisk likör. Killen som hette Mario var från Angola, han hade pluggat design i Malmö och bott några år i Karlshamn men bodde nu sedan kriget bröt ut i Angola i Lissabon. En riktigt trevlig kille.
Spårvagn 28
Att åka en rundtur med spårvagn 28 hade vi läst att man skulle göra. Och ja det var en upplevelse. Gatorna är så trånga och det är inte många mm mellan de parkerade bilarna och vagnen när den kommer skramlande i gränderna. Att det bara går?
Vi hoppade av vid Castelo de São Jorge för att därefter ta en öl på Café 28. Ett mysigt ställe helt inrett som en spårvagn.
https://blogg.hideaways.se/aak-med-paa-en-nostalgisk-tur-med-spaarvagn-nr-28-i-lissabon/
Obrigado Lisboa pelos dias de sol ☀️
Maria & Pher
