"Ut på tur aldri sur" - Norge 2021

 När norska regeringen meddelade att de öppnade sina gränser för fullvaccinerade svenskar från ”gröna” län vilket Kalmar tillhörde bestämde vi snabbt att till Norge går årets semesterresa. Norge tillhör ett av våra favoritresmål. Landet är så fantastiskt vackert och att semestra i Norge blir ofta en aktiv utomhus semester. När tält, sovsäckar, Trangiakök, fiskespön, cyklar, kartor, vaccinationspass, vandringsgrejer, ja och så ytterligare lite till kändes bilen ganska fullpackad så då gav vi oss iväg.

Vår första natt hyrde vi stuga på Lökholmen som ligger precis på gränsen mellan Sverige och Norge. När vi checkat in och fått lite mat i magen såg vi att man kunde åka helikopterturer därifrån och det ville vi gärna testa. Sagt och gjort, vi skyndade dit, swishade summan och fick en liten genomgång i hur vi skulle sitta och röra oss, på med hörselkåporna och så upp i luften. Utsikten var fantastisk och vädret likaså så vi fick en riktigt fin åktur. Det skakade inte alls och landningen var verkligen stilla och fin så det kändes riktigt coolt.

Nästa stopp var i Lillehammer, staden som gjort sig känd genom att arrangera Vinter OS 1994. När vi installerat oss i en liten hytta på Lillehammers camping tog vi cyklarna och kollade runt i omgivningarna, man kan utan att överdriva säga att Norge är ett backigt land. På ett ställe cyklade vi lite fel och skulle gena upp för en liten grusbacke. Ja den var liten men brant som tusan, jag halkade till och gled bakåt en bit och Pher blev skiträdd och skrek till mig – Maria Pedersen, skärp för fan till dig.
Nästa dag hoppade vi återigen på cyklarna och kämpade oss upp till OS Parken för att se hoppbackarna och utsikten därifrån. I en av backarna pågick backhoppning för juniorer på plast.
Pher hade förbokat plats i liften som vi åkte upp till toppen med. Oj vilken utsikt. Om man inte vill ta liften kan man gå 936 trappsteg upp till toppen men det kändes inte så smart att göra med tanke på Phers lårmuskel.

När vi var klara i backarna susade vi neråt och gjorde ett besök på OS muséet. Väldigt spännande och mycket bra uppbyggt. Innan vi gick vidare därifrån till Maihaugen (hembygdsmuseum) åt vi våfflor med römme och sylt på OS-muséet, väldigt dyrt men ack så gott.
Lillehammer är en trevlig stad med gågator och mysiga små affärer och pubar. Med en riktigt god pizza och varsin Ringnes avslutade vi eftermiddagen på Peppes Pizza som jag inte kunde låta bli att kalla Peppes Bodega. På hemvägen cyklade vi längs strandpromenaden vid Norges största insjö Mjösa.

Efter Lillehammer var nästa stopp tänkt i Ålesund. Vi hade inte bokat boende där för jag tyckte att det löser sig väl? Väl framme i Ålesund var det fullt. Vi hade då åkt bil utan mat alldeles för länge och precis där tog tålamodet slut, helt slut. ”Ut på tur aldrig sur”… nej nu var vi båda skitsura. Vi vände tillbaka och sa inte ett ord till varandra på 2 timmar, vi var inne på varenda camping längs vägen och frågade om plats men det var fullt överallt. Det visade sig senare att det var festival så allt boende var uppbokat på grund av det. Vi fick till slut en hytta, i Björnkleiva precis ovanför ett vattenfall.

Nästa dag fortsatte vi mot Trollväggen, Kristiansund och Atlanthavsvägen. I souvenirshopen vid Trollväggen hittade jag en vattenflaska med texten ”Ut på tur aldri sur”  

Vi slog ner våra bopålar i Bud på eftermiddagen, lagade mat och tog sedan cyklarna för en tur runt Bud. Vi stannade för en stunds fiske vid en pir och Pher fick några makrillar på kroken. Kvällen slutade med Yatzy turnering och den bästa vinnaren vann (såklart). Morgonen därpå gick vi en riktigt fin vandring runt Atlanthavets kust. En stor gigantisk havsörn fällde ut sina stora vingar och lyfte en bit ifrån oss, det var mäktigt. Efter frukost fortsatte vi färden mot Molde.

Under de tre dagarna i Molde hann vi vandra upp till Varden Panorama och därifrån ha en fantastisk utsikt över Molde och 222 berg- och fjälltoppar. På toppen träffade vi ett trevligt pensionerat par som glatt berättade om Molde och sevärdheter i krokarna för oss. De var väldigt pratsjuka men lite svåra att förstå pga. dialekten.
En dag tog vi båten ut till Hjertoya och vandrade runt ön, inte särskilt spännande men ändå.
Vi var en tur till Bolsoya och fiskade, jag minns inte riktigt hur många makrillar det blev men en hel del hamnade på kroken.

Ja, vad gjorde vi mer? … vi cyklade, vi fiskade, vi var på pub och drack svindyr öl, vi fiskade igen, vi cyklade igen och vi cyklade lite fel, men Mr Google Tomasson Maps tog oss rätt, vi käkade god mat på restaurang, vi åt räkor, loff och majonäs i hyttan och vi spelade Yatzy.

Örnvägen, Geiranger

Efter tre dagar var det dags att fara vidare, mot Geiranger. Vi kom Örnvägen med sin elva serpentin-svingar ner i dalen mot Geiranger. Vi hyrde en stuga precis vid fjordkanten och när vi träffade den mystiska gubben som hyrde ut åt oss kändes det som att vi klivit in i en deckarmiljö. Jag har nog lyssnat på för mycket mordgåtor tänkte jag först, men när vi var tillbaka i bilen och jag sa det till Pher hade han haft samma tanke.
Båt ingick i hytthyran och det var Pher mest lycklig över. Det blev en del fiske och jag fick mitt första riktiga napp någonsin, jag blev skiträdd och frågade Pher med skräckblandad förtjusning, - va fan gör jag nu? -Veva, var det enda jag fick till svar!

Vi gick några steg i trapporna som går längs Storforsens vattenfall i centrala Geiranger upp till Fjord Centret. Promenaden har 327 trappsteg med fina utsiktsplatser så man kommer nära forsen, men så var det ju det där med Phers förbaskade muskel. Vattenfallsprojektet sägs ha tagit ca 20 år att genomföra till en prislapp av ca 12 miljoner norska kronor.

1500 meter över havet ligger Dalsnibba (Geiranger Skywalk) som är en jättehäftig utsiktsplats strax utanför Geiranger. På en riktigt brant serpentinväg tog vi oss upp och när vi nästan var uppe på toppen omfamnades vi av ett moln som sänkte temperaturen till +8 grader och gjorde sikten helt usel. Vi såg knappt en meter framför oss så det var bara att direkt stanna bilen och vänta till molnet skingrades. Det var riktigt otäckt. Men så försvann molnet och solen trängde igenom och gjorde utsikten helt magisk.

På vägen mot Sverige tog vi omvägen över Strynfjället. Vägen var så smal att två bilar inte kunde mötas överallt, inga räcken och brant rakt ner precis vid vägkanten. Jag kände att det sög i magen och jag fick nästan lite panik. Jag ville gråta och sugas upp därifrån. Jag tackade Gud att det var Pher som körde och att vägen snart skulle ta slut.

Strynfjället

Sista natten i Norge tog vi in på hotell. Nu var det slut på campandet. Sköna mjuka sängar, fluffiga täcken, egen dusch, toa på rummet och frukost på morgonen, det var inte fy skam.
Till och med cyklarna fick bo på hotell.

Tack till vårt vackra grannland för den här gången. Vi kommer absolut att komma tillbaka för vi har mycket kvar att se och utforska.

Och tack för lite ny musik som vi hittat på era radiokanaler och som nu nu finns i vår Sportifylista.

LYSSNA HÄR PÅ EN AV DEM:
Smilet i min egen spiel

Molde 

”Ha de” / Maria & Pher